Han är överallt på biograferna. Men själv är Mikael Persbrandt inte helt nöjd med sakernas tillstånd. Vi har träffat en gigant som menar att svensk film är i akut behov av första hjälpen.

Börje!  Mikael Perbrandt lyser upp när han får syn på Börje Ahlstedt som talar i telefon just innanför sceningången till Dramaten i centrala Stockholm. De två skådespelarna – som spelade far och son i Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar” – omfamnar varandra kärleksfullt. Den förlorade sonen har hittat hem.

Men det är bara tillfälligt. Mikael Persbrandt har varit tjänstledig från Dramaten ända sedan den omskrivna uppsättningen av ”Fröken Julie” för att ägna sig helhjärtat åt film. Eller rättare sagt, sju olika filmer. När vi träffas är han pappaledig med sonen Igor och ska snart börja inspelningen av Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick” – ett av de bästa filmmanus han någonsin har läst. Sedan väntar några ännu hemliga filmprojekt innan han återvänder till Dramaten till hösten för att spela i Anton Tjechovs ”Måsen”.

– Teatern är min moder, säger han när vi slår oss ned i logen en trappa upp. Hon har närt mig och lärt mig allt jag kan. Det var hon som en gång väckte mitt intresse för skådespeleri och det är hit jag återvänder för att fylla på lusten. Filmen är älskarinnan. Kokett och fåfäng, men samtidigt förtjusande och förförisk. Den lilla slampan!

Han skrattar till och stirrar in i spegeln framför sminkbordet:
– Jag känner mig väldigt privilegierad som får ta del av båda världarna. Jag älskar att vara i det här huset. Men jag gillar också… vad heter det… ”Beck”. Det är en helt annan sorts föda för skådespelaren i mig. Det går relativt snabbt och det är ett skönt gäng.

– Idealet är att varva det konstnärliga med det breda. Det blir allt jobbigare att stå på scenen med åren. Och det är inga stålar heller. Jag har inte råd att vara här året runt.

Blicken vandrar över det lilla bordet och fastnar på en oöppnad champagneflaska. Han börjar fingra på etiketten:

– Undra om inte den här är till mig? säger han och ler finurligt, med en tydlig blinkning till alla skandalskriverier som har förföljt honom på senare år. 

Det är talande. Mikael Persbrandt utstrålar en värme, humor och självdistans som vanligtvis går förlorad i mediebilden av honom. Visst, han har en självklar pondus, en påtaglig intensitet i blicken, men glimten lämnar aldrig ögat. Inte ens när samtalet glider in på det urartade kändisskapet.

Ingen lär ha missat att Mikael Persbrandt motvilligt förvandlades till en löpsedelsföljetong i kvällspressen. Det hela kulminerade under den hyllade Dramaten-uppsättningen av ”Fröken Julie”, då det kom ut att han hade brutit med sin fästmö och motspelare Marie Bonnevie och att han väntade barn med Sanna Lundell, dotter till musikern och författaren Ulf Lundell.

Bevakningen blev till slut så intensiv att han tog en timeout från skådespeleriet i december 2005. Ett år senare fick han sin revansch. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg dömdes för förtal i Stockholms tingsrätt efter att ha publicerat en felaktig artikel som hade placerat den berömda skådespelaren på ett behandlingshem för akut alkoholförgiftning. Domen blev på många sätt slutstationen för en medial karusell som hade snurrat så fort att yrkesmannen Persbrandt – en imponerande kameleont som ledigt rör sig mellan folkkärt pang-pang, konstnärligt utmanande rollporträtt och klassiska teaterroller – hade tvingats in i skuggan bakom rubrikernas Persbrandt.

– För mig är ordet ”kändis” bara förnedrande, säger han. Jag vill vara bra på mitt jobb. Punkt. Det är bedrövligt när unga människor strävar efter att bli ”kändisar”. Vi kan inte hålla på med den här dyngan längre, såpor och annat skit. Men jag tror, eller hoppas, att vi är på väg mot en vändpunkt. Vi måste lägga vår energi på annat. Rejäl kunskap. Riktiga erfarenheter.

Men som skådespelare är det väl samtidigt viktigt med exponering?

– Ja, i början är det ju det, som en plattform för att få nya roller, men i mitt fall har det blivit väldigt märkligt. Ena dagen var jag killen med fårskinnspäls i Jakobsberg, som inte ens gick in i aulan och sjöng på skolavslutningen för att han tyckte det var för läskigt, och plötsligt hade jag reportrar som spionerade på min tomt. Jag frågar mig ofta: ”Vad fan hände?”

”Beck” hände. Efter att ha gjort sig ett namn i teaterkretsar, med en rad tunga roller på meritlistan, blev Mikael Persbrandt den brutale polisen Gunvald Larsson med hela svenska – och tyska – folket. Det var för tio år sedan. Sedan dess har det spelats in tjugofyra filmer i serien. För en månad sedan hade ”Beck – Den svaga länken” premiär. Och till hösten kommer den sista biofilmen, ”Beck – I Guds namn”, där Mikael Persbrandt – ironiskt nog – utreder ett mord på en paparazzifotograf.

– Det blev en fin avslutning, tycker jag. Jag har gjort Gunvald lite mjukare, med lite fler nyanser, men egentligen är det ingen bra utveckling. Man ska inte hem till Gunvald och prata känslor. Då kan man lika gärna berätta om en annan polis. När jag gjorde de första filmerna koncentrerade jag mig på några få men rena uttryck: riktigt förbannad, ultravåldsam, råcynisk och skiträdd. Och sen var det klart. Gunvaldkakan behöver inte fler ingredienser. Den ska smaka så.

 Just nu konkurrerar polisen Persbrandt (”Beck”) med skurken Persbrandt (”Gangsters”) på biorepertoaren. Framöver dyker han även upp i rollen som, typ, sig själv i komedin ”Underbar och älskad av alla” och dramat ”Ett öga rött”, följt av det historiska dramat ”Kautokeinoupproret”. Och nästa sommar ska Dramatenuppsättningen av ”Fröken Julie” bli spelfilm, med samma skådespelare och med samma regissör i Thommy Berggren:

– Det är en härlig, blygsam kille. Han säger: ”Vi ses på röda trappan i Cannes.” Och man påpekar försynt: ”Ska vi inte göra filmen först?” Och han bara ler: ”Ja, men… va fan, vi ses!” Så den filmen kommer att bli bra, tydligen.

Alldeles runt hörnet väntar dessutom ett flertal projekt med den danske regissören Simon Staho. De har tidigare arbetat tillsammans i ”Dag och natt” och ”Bang bang orangutang” – två nattsvarta dramer där Mikael Persbrandt har placerats bakom ratten, på kollisionskurs med tillvaron. Stahos uttalade målsättning är att göra en trilogi om Sverige, med Persbrandt som ”den svenske mannen”.

– Precis! Vad tycker ni om det? Vilket praktexemplar!

Ser Simon Staho något i oss svenskar som vi själva inte ser?

– Det är väl nåt liknande som med Colin Nutleys ”Änglagård”. Själva kan vi inte se skogen för alla träd. Men jag tycker egentligen inte att Stahofilmerna handlar om en särskilt svensk problematik, snarare västeuropeisk, med framgång och karriär kontra kärlek och livskvalitet.

Staho har beskrivit svenskarna just som små atombomber som kör omkring i alldeles för stora bilar.

– Men det är bara för att han har träffat mig! Jag har jämt haft stora bilar, och jag har varit jättemycket atombomb. Men det är så klart många svenskar som åker runt i små hundkojor, men det har inte Simon fattat. Han säger bara: ”Nej nej nej, du lurar mig! ALLA har stora bilar!”

Ni har en väldigt speciell relation…

– Vi är egentligen väldigt olika som personer, men vi har en speciell förbindelse, ja. Eller, Simon har ju någon sorts fäbless för mig. Så det är bara att tacka och ta emot. Det är en glädje att få träffa en regissör som har ett eget universum. Jag får jävligt fina köttben av honom.

– Men man orkar inte bara göra tunga Stahofilmer. Dessutom går jag ju in på Statoil ibland, och där får jag en direkt indikator på vad som gäller. Personalen pekar på ”Bang bang orangutang” och säger: ”Den här jävla filmen, den hyr de inte alls, Micke! Var det nödvändigt att göra den?”

– ”Jag vet inte”, säger jag. ”Jag är ledsen.”

– ”Ja, det ska du vara. Men när kommer Beckrullarna? De går jävligt bra, serru!”

– ”De kommer snart”, säger jag.

– ”Snabba på för fan, för det här jävla konstdravlet kan vi inte ha här!”

Just ”Bang bang orangutang” fick blandade reaktioner även från filmkritikerna.

– Den fick fina lovord i Danmark och många andra länder, men här i Sverige hittade den ingen publik alls. Det var min absolut svåraste roll, att skildra ett sönderfallande psyke inifrån, men kritikerna skrev bara ”överspel” och verkade inte ens fatta att vi experimenterade med ett expressionistiskt filmspråk. Om man som recensent ser den filmen och säger ”Det här är overkligt”, då är man dum i huvudet, tycker jag. Det är som att titta på Picasso och säga: ”Men va fan, det där är ju bara trianglar!?”

Så, vad handlar nästa del om?

– Jag vill inte föregå Simon med hans idéer, men vi har flera olika filmprojekt på gång. Det vore kul att se honom göra ett klassisk fotat drama. Eller en actionfilm! För det skulle ju inte bli normalt. ”En pistol behöver inte vara en pistol”, skulle Simon säga. ”Det kan vara en dildo!”

Det blir inte ”Beck” precis.

– Nej, då tittar regissören Kjelle Sundvall på mig och säger: ”Du ska…” Och jag avbryter honom: ”Ja, jag ska springa bort och skjuta den där snubben i huvudet och sen sätter jag mig i bilen och åker i väg”. Och han gör tummen upp: ”Då rullar vi!” Jävligt raka puckar, alltså. Och det kan jag gilla. Däremot är jag väldigt trött på det systematiska överpratandet som många regissörer slänger sig med. Det ska snackas psykologi och grejer, och man känner bara: ”Sätt på kameran så filmar vi skiten i stället”.

Vill du själv regissera?

– Ja, men inte för att få skriva ”regissör” i mitt cv, utan för att få komma närmare publiken. Jag började på en målarskola en gång i tiden. Då var det bara jag själv, färgen och duken. Och sedan betraktaren. Men i en film har man absolut ingen kontroll på vad fan man är med i. Man kommer dit och de säger: ”Här har du din lösnäsa, ta på dig den.”

Det måste vara med skräckblandad förtjusning som man första gången tittar på det färdiga resultatet?

– Man kan ha haft det på känn när man ser regissören jobba (skratt). ”Ska jag verkligen göra SÅ?” Och han flackar med blicken: ”Ja, jag tänkte nog det.” Och man bara: ”Okej…” Men ibland kan det vara väldigt struligt på inspelningen men bli riktigt bra ändå. Eller tvärtom, förstås. Man tycker att man gjort fantastiska scener och sen sätter de ihop skiten och allt sjunker till botten som en sten.

Är det vanligt?

– Tja, det är ju många som är jävligt mediokra, och det är förbannat tröttsamt. De flesta svenska regissörer är tyvärr bara tekniskt skickliga hantverkare som kommer ur reklamen och gillar snabba klipp och en sorts polityr yta. Jag är intresserad av det där som sker mellan människor. Texter som är bättre än en själv. Men jag får oftast texter som är sämre än mig, så man måste skarva till och ta i, tills det åtminstone påminner om en riktig människa.

Du låter inte särskilt förtjust i det svenska filmklimatet.

– Man ska väl inte gnälla, men … alltså, det är nåt allvarligt systemfel. Fel folk på fel plats. Jämför med Danmark, där alla som var coola punkrockare tycks ha dragits till filmbranschen. Här dras samma sorts människor till musiken, reklamen och medierna, tror jag. De är i alla fall inte i filmbranschen. Det är ett tungrott system där man stirrar sig blind på målgrupper och spelar in samma main-streamhistorier om och om igen. Ja, det finns faktiskt ingen måtta på hur mycket skitfilm vi gör i det här landet. Och gudarna ska veta att jag har varit med i många av dem.

Han skakar på huvudet:

– Men jag är jävligt trött på det. Jag ska försöka sanera mig själv. Det är inte bra att laborera med lusten till sitt eget yrke. Man kan bli nednött av att träffa människor som inte utnyttjar ens potential. Och till slut, i värsta fall, ger man upp och går bara in med en teknik: ”Ja, vad fan, jag river av det här stycket och garvar när jag kilar till banken”. Jag tror att en skådis som Sean Penn har känt den frustrationen tusen gånger.

Han slutade ju som skådespelare på 90-talet och ägnade sig bara åt att regissera innan han gjorde storstilad comeback som dödsdömd fånge i ”Dead man walking”…

– Ja! Och jag kan bli jävligt sned på att jag aldrig tilldelas en sådan roll. Men här hemma skulle man säkert paja samma historia genom att göra nåt gangsteraktigt om schablonaktiga hårdingar som sitter på kåken. Du vet, Ubbe och Bubbe som står och ser tuffa ut. Amerikanerna är duktiga på att ha ett tilltal som når brett även när man har något med substans att berätta.

Vill du till Hollywood?

– Det skulle vara skitkul förstås, men jag tänker inte stå och vänta med mössan i handen. Jag har varit över några gånger men när det funnits ett intresse har jag varit uppknuten i ”Beck” eller på teatern. Nu senast blev jag erbjuden att käka upp Hannibal Lectors föräldrar i den där ”Hannibal rising”. Jag träffade regissören Peter Webber när jag var Bergman-stipendiat på Fårö. Vi enades om att göra nåt konstnärligt. Och han sa: ”Ja, men det kan vi inte börja med, Micke. Du måste vara med i en stor jävla dollarsoppa först, bli lite styckmördad och så. Sen kan vi göra nåt konstigt.”

 Ända sedan barnsben har Mikael Persbrandt haft ett brinnande filmintresse. Med pappa sprang han på Clintan och Rocky. Med mamma tittade han på konstnärliga John Cassavetes-rullar.      I vuxen ålder har han byggt en hemmabio med tre meters duk i huset på Ingarö. Av alla självklara skäl är det något komplicerat för Persbrandt att slinka in på nioföreställningen på Filmstaden. Förutom ovan nämnda Sean Penn radar han upp favoritskådespelare som Al Pacino, Gary Oldman, Gena Rowlands, Robert Duvall och Tim Roth.

– Jag har alltid varit besatt av drömmar. Ibland kan jag undra vad som skulle hänt med mig som liten kille om jag hade haft tillgång till dagens barnfilmer som ”Harry Potter”. En annan växte ju upp med Televinken. En liten docka bredvid en tant, och man tyckte: ”Jävlar vad häftigt!”

Visste du redan då att du ville bli skådespelare?

– Nej, för fan! Först gick jag på Balettakademien. Av en tillfällighet fick jag en statistroll i Ingmar Bergmans uppsättning av ”Kung Lear” på Dramaten i mitten av 80-talet. Jag stod längst bak och hade på mig en stor jävla hjälm, med visiret nedfällt. Och det var fjorton andra som såg exakt likadana ut på scenen, men jag visste: ”Alla tittar på mig!” Efter det fanns ingen återvändo.

Han tystnar och tillägger:

– Jag tror de flesta skådespelare har ett illa sett barn i sig, ett påtagligt bekräftelsebehov, annars går man inte in på scenen. Jag kan gå in och ställa mig på Dramatens stora scen mitt på dagen och bara titta ut över de tomma bänkraderna. Det är en sorts magi.

Det dröjde fjorton år från statistrollen i ”Kung Lear” till det breda genombrottet. Under 1997 varvade han tunga roller på teatern på kvällarna med sammanlagt 259 filminspelningsdagar. Förutom de första åtta ”Beck”-filmerna spelade han in dramat ”Under ytan”, thrillern ”Sista kontraktet” och komedin ”Hela härligheten”.

– Och sedan dränktes marknaden i mig, säger han och skrattar. Jag var ungkarl på den tiden och tryckte gasen i botten dygnet runt. Nu tar jag tjänstledigt från teatern när jag filmar. Men det var en nyttig tid. Jag lärde mig tidigt att skilja på grejerna. Alla teaterskådespelare funkar ju inte på film. Det blir för stort, för tydligt. Och tvärtom.

Är det svårt att slå av och på?

– Jag ser det som två helt olika grejer. Jag kan älska att ta på mig en hög Molièreperuk, måla kinderna röda och läsa klassiska texter. Men jag älskar ”Dag och natt” också, där man sitter så här – han sveper med handen över rummet – och bara pratar som vanligt folk. När jag står på scenen tänker jag rent av på salongen som en jättestor kamera. Och när det är en mindre kamera, då fattar jag att spelet också måste vara mindre. Annars ryms det inte i den lilla lådan.

När vi lämnar logen och går ut genom sceningången står skådespelaren Julia Dufvenius vid samma stationära telefon som Börje Ahlstedt använde två timmar tidigare. Mikael Persbrandt sträcker omedelbart ut armarna:

– Julia! ❋

Ur  Viasat Magazine nr 3, 2007

DET HÄNDE SEDAN: I december 2010 stod det klart att Persbrandt kommer att få debutera i Hollywood – som hob. Det är i filmatisering av J R R Tolkiens ”Bilbo – en hobbits äventyr” som svensken ska spela den godhjärtade Beorn. Mikaels Persbrandts dröm om en amerikansk storproduktion ser alltså äntligen ut att besannas.